5 minuter av mitt liv

Tema: människans barn

Jag satt hemma framför datorn, Sliten efter gårdagens bravader. Jag minns att det snöade ute. Rätt mycket till och med.

Kvällen innan ringde jag ett telefon samtal. Jag kom aldrig fram. Men för tillfället gjorde det ingenting. Eftersom det hade gått fram signaler.

Kvällen slutade senare med att jag skickade ett sms där det stod "Jag blir orolig, ring mig när du ser det här. Jag älskar dig."

När jag satt där framför datorn, fick jag höra påstående efter påstående. Jag började gråta även fast det folk påstod för mig inte stämde alls. (För det hade ju gått fram signaler)

Jag bad en vän ringa ett samtal. På grund utav att jag själv var så feg. Min vän skulle senare ringa upp mig igen.

Dessa 5 minuter, i väntan på att min vän skulle ringa upp mig igen var de längsta minuterarna i mitt liv. jag kände rädsla och oro. Men samtidigt kände jag hopp.

Tillslut fick jag nog av väntan och ringde till min vän. Jag ringde en gång men fick inget svar. Började samtidigt ana vad som hade hänt.

Jag ringde en andra gång, och jag fick ett svar. Men det var inte det svar jag hade hoppats på. Allt jag hörde var gråt och skrik.

Det kändes som världen stannade till för några sekunder.

"Hon är död!" Fick jag höra.

 Jag minns att jag sprang ut. Jag behövde luft. Jag sjönk ner i snön och lät mig bli alldeles genom sur. Grät tårar som inte syntes på grund av snö som blivit till vatten. Till sist ställde jag mig upp, men lät fortfarande snön falla på mig. försökte ta in vad jag just hade hört.. "Hon är död, hon är död"

Och allt detta på några minuter - som kändes som en evighet.

Smset jag skickade kvällen innan nådde aldrig fram, åtminstone inte till hon som jag ville skulle läsa det. För då var det redan för sent.