heaven doesnt seem far away anymore
nu sitter jag här med huvudverk
och någon konstig känsla i halsen
tror det är min tur att bli sjuk, igen.
När folk kommer fram
& kramar än,
när folk ringer "hur är det med dig"
det ända jag kan säga är
"det går upp&ner"
För det är så
och jag känner mig
som världens känslokallaste person
jag vet inte hur jag ska reagera eller beté mig
Jag borde vara insolerad, ligga i min säng
& bara gråtagråtagråta tills det inte finns någonting kvar
men vad gör jag? beter mig nästan som vanligt
som om ingenting har hänt. För det har väl inte hänt?
Min underbara andrea är väl fortfarande i livet?
NÄR ÄR DET DAGS ATT INSE?
HUR ska jag inse?
det är okej att vara glad även om något sånt här hemskt har skett.
vet att det är svårt att tänka så men om du hade varit andrea, då skulle du nog inte vilja att alla "sluta" leva för att du hade försvunnit.
Det är okej att vara glad!
Låt sorgen bara ta sin tid.
Åh herregud... jag beklagar verkligen. Jag har hört att flera har pratat om det men förstod inte att det var Andrea. När någon närstående försvinner vet man inte hur man ska reagera, man inser nog aldrig riktigt vad som faktiskt hänt... Men som tjejen över sa, det är okej att att vara glad också. Man behöver inte gräva ner sig och gråta för att visa att man bryr sig och är ledsen. Du kommer ju alltid bära med dig henne i ditt hjärta, inom dig.
det kan automatiskt bli så att kroppen inte pallar med smärtan så den stöter bort den. det kan ta år innan man fattar vad som hänt. Så det är inte alls konstigt att du känner så där. Tycker verkligen så sjukt synd om dej malin + alla andra som stod henne nära.
många av mina nära har gott bort, både vänner o släkt, det tar sin tid att förstå, man vill inte fatta att det är sant, så man bara väntar o väntar.. tillslut så inser man att det är sant, tyvärr :( men du ska veta att jag finns här för det o det är bara att prata med me om det är nått
(L)
Beklagar sorgen...
Förstår att du måste må skit, men det blir nog bättre med tiden ska du se.
