Åkte ner till stan nästan helt i onödan, om man inte räknar med att jag fick träffa carro&josefin. & Varför kändes de som jag inte skulle få se er på evigheter?

Väl hemma, tröttare än aldrig förr. Får josse med mig ut på promenad,
sprang för att möta henne, för att sedan gå den vanliga (enligt josse) rundan.

Att gå där i kvällsolen,med musik i öronen & armkrok med en av sina bästa vänner
-Och för några sekunder kändes allting runtomkring, perfekt !

Ville inte förlora känslan så bestämde mig för att gå en liten omväg.
Och jag tog mig till Andrea.


att sätta på videos på mobilen för att få höra din
röst och för att få höra dig skratta
& att titta på bilder, samtidigt som man tittar på din sten
för att på något sätt få det mer att kännas som Du.

Det är ingen idé. Känns inte mer overkligt någon gång
än stunden när man väl är där..



Tagit det stora steget att radera
inte allt. men en del. en stor del.

Försökte tidigare i veckan men misslyckades.

Kanske är det bara just den här dagen
eller kanske har jag insett att det är dags..

Vi får helt enkelt tro på det sistnämnda.
Bra känns det iallafall. Som en frihet på något sätt.
men inte riktigt.




Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen