Hur kunde jag ta dessa simpla saker förgivet?
Jag saknar alla dessa saker som var så små, då

men som nu , i minnen.. blivit så stora

jag kommer aldrig mer få sitta i 1 timme medans du drar ur slingor i mitt hår, samtidigt som jag tittarpå one tree hill på tvn. jag kommer aldrig mer kunna säga "jag ska bara förbi andrea och lämna en tröja" när jag egentligen skulle ut & röka. jag kommer aldrig mer få möta dig i tunneln för att röka överhuvudtaget. kommer aldrig mer få gå med dig till konsum för att köpa brownies & sedan bjuda hem dig över fika på min balkong. jag kommer aldrig mer få göra översvämning i skolan med dig. för att sedan påväg till "cp-matten" få säga: nej men oj. vad har hänt här ? och låtsas vara så oskyldiga som vi bara kunde. kommer aldrig mer få komma hem till dig och sova. Aldrig mer få säga "Men om han kankse har en påse på huvudet så kankse han blir söt" Kommer aldrig mer få komma hem till dig på en julafton för att du bjudit över mig för att dricka vin. kommer aldrig mer få skrika och gråta till låten avril lavigne - happy ending. kommer aldrig mer få tappa mina skor i vattnet vid abborreberg med dig.  Vi var så värdelösa på allt tillsammans och det älskade jag. Vi visste både du&jag att vi var lika envisa. kommer aldrig glömma när du sa "Det känns som du är precis som jag, dig kan jag vara mig själv med för du är likadan"

Varför tog jag inte vara på allt mer ? Lätt att vara efterklok.
Har insett att man inte kan ta något förgivet
Det har jag egentligen sagt hela tiden.
men är inte förrens nu jag insett, att det är så jävla sant.




Sometimes the time just slips away
 and you're left with yesterday
Left with the memories